Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
BILBÄLTEBilbälte - risk för felbedömning av polis stor

Bilbälte - risk för felbedömning av polis stor

Klienten använder enligt egen utsaga alltid bilbälte när han åker bil, och själv är jag helt övertygad om att han talar sanning. Även en enhällig tingsrätt trodde på honom och frikände, men åklagaren överklagade och fick prövningstillstånd i hovrätten. Lyckligtvis frikände även hovrätten.

Min egen uppfattning är att risken för felbedömningar av poliser vid rapportering av bilbältesförseelser är hög, i vart fall när bilisten passerar en polisman som gör iakttagelsen men en annan polisman stoppar och rapporterar. För att i en sådan situation vara helt säker på att bältet inte är påtaget krävs att man verkligen tydligt ser väsentliga delar av bilbältet. Det får inte vara så, vilket en del polismän nöjer sig med, att man inte ser något bälte över bröstkorgen och drar slutsatsen att bältet inte är påtaget. Det är nämligen svårare - bland annat på grund av den påtagliga ljusreduktion och de reflexer även helt klara bilrutor ger - än många inser att göra helt säkra iakttagelser in i en bilkupé. Min egen erfarenhet är att man kan vara helt övertygad om att en person inte har bilbälte på sig när fordonet närmar sig, men att man sedan det stannat och föraren vevat ner fönstret ser t.ex. att bältet dels är delvis dolt genom att det kommer ur en öppning vid sidostolpen, dels är påtaget på ett sådant sätt att det till en del döljs av en jackkrage.

Jag önskar att domstolarna rutinmässigt ställde krav på att den polisman som vittnar om en påstådd bilbältesförseelse också ska vara den som stoppat den misstänkte och därigenom direkt kunnat så att säga dubbelkontrollera att bältet verkligen inte var påtaget. Som det är nu räcker det för en fällande dom oftast med att polismannen säger att han är säker på att bältet inte var på. Någon mer ingående bedömning av vilka möjligheter polismannen hade att verkligen vara säker gör domstolarna alltför sällan. I praktiken överlämnar man då således åt polismannen att göra bevisvärderingen, fast det egentligen ankommer på domstolen att göra den. I detta fall utnyttjade klienten först rådgivningstjänsten och försvarade sig själv i tingsrätten, vilket som sagt gick bra. När åklagaren sedan överklagade den friande domen och fick prövningstillstånd ville klienten att jag skulle biträda som försvarare i hovrätten. Som framgår av hovrättens friande dom tog den bland annat fasta på att polismannen som vittnade om händelsen hade allt för vaga minnesbilder.

Ingemar Jeanlo
2003-12-02

Ladda ned och läs dokument i ärendet
Innehåll Ladda ned Format
Tingsrättens och Hovrättens dom inklusive åklagarens överklagandeskrift och polisens rapport.

Hovrättsdomen kan utgöra argument vid försvaret i ett liknande mål när polismannen som vittnar inte har tydliga eller motstridiga minnesbilder från händelsen, eller rimligen inte kan ha tydliga minnesbilder från händelsen.
PDF-icon
© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02