Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
MYGEL & KORRUPTION Lyssna när trafikpolisen ljuger under ed Mc-polis som ej håller avstånd Polis ändrade i bötesföreläggande - dömdes själv till böter Praktikant skötte polisens laser - böter återbetalades Polis fastnade i hastighetskontroll Efterföljandemetoden - ett hot mot rättssäkerheten Ljög polisen? Dömde notarien rätt? Döm själv! Laglig laserstörare beslagtogs Polisen slarvade bort videon "Förväxlingsrisk utesluten" - pyttsan! Polis klippte videon för att rädda sitt skinn? Mätte på för långt avstånd Polisstuderande startade biljakt Sagan om den korrumperade rikspolischefen

Ljög polisen? Dömde notarien rätt? Döm själv!

Här är ett autentiskt rättsfall som enligt min mening på ett tydligt sätt visar den brist på rättssäkerhet som ofta finns i trafikmål och som i praktiken innebär en närmast omvänd bevisbörda, det vill säga att den enskilde måste motbevisa åklagarens påståenden istället för att åklagaren ska bevisa att trafikanten är skyldig. (Detta fall finns även beskrivet under Framgångar.)

Illustration korsningen

En kvinnlig bilförare, som vi kan kalla Åsa, kör sin bil (E, här i en senare position) på E 4 i riktning mot Stockholm. När hon närmar sig korsningen med Råbyvägen i Uppsala ser hon att trafiksignalerna (vid A och D) i hennes körriktning visar grönt sken. (bild från platsen i separat fönster) Innan hon är framme vid stopplinjen (vid D) slår signalerna om till gulgrönt. Åsa ser att det står en polisbil på den korsande vägen, vid B.

Eftersom trafiksignalerna vid D är placerade bortom stopplinjen i Åsas färdriktning kan hon iaktta signalerna just då hon passerar linjen. Hon ser att signalerna inte hinner slå om till rött innan hon hunnit passera stopplinjen. En stund efter det att hon passerade korsningen kör polisbilen ifatt och stoppar henne. Den ena av de båda polismännen säger sig vara övertygad om att Åsa kört mot rött ljus. Han grundar sin uppfattning på att trafiksignalerna på Råbyvägen, där han stod, hade slagit om till grönt när Åsa passerade genom korsningen.

Åsa ber polismannen att kontrollera synkroniseringen mellan trafiksignalerna på de båda vägarna. Det vill polismannen inte göra. Trots att Åsa vet att hon inte körde mot rött ljus är hon efter en längre diskussion med polismannen nära att godkänna ett bötesföreläggande, eftersom hon känner att det är "hopplöst att få rätt mot en polis". Till slut tar dock Åsa mod till sig och vägrar acceptera ett bötesföreläggande. Därför skriver polismannen istället en rapport. I rapporten antecknar han att Åsa först erkände men sedan ändrade sig. Han skriver också att han kunde se signalbilden på trafikljuset på den korsande vägen. Vid en granskning av rapporten ser man att den är skriven på skrivmaskin och således upprättad i efterhand. (Senare medger polismannen att rapporten kan ha skrivits så långt efter händelsen som flera dygn, vilket bara det ökar risken för att minnet bleknat och uppgifterna därför inte helt överensstämmer med verkligheten.)

Efter några månader kommer ett strafföreläggande med ett inbetalningskort på 1.200 kr. Åsa fortsätter dock att förneka. Efter ytterligare några månader kommer en stämning, med en kopia av åklagarens stämningsansökan, från Uppsala tingsrätt. Med stämningen har tingsrätten bifogat en förkryssad blankett som Åsa bara behöver skriva under för att erkänna. Hon nappar inte heller på detta erbjudande utan fortsätter envist att hävda att hon inte körde mot rött ljus.

När det sedan blir dags för förhandling i tingsrätten vittnar polismannen självsäkert om att han hade grönt ljus och t.o.m. kört ut några meter i korsningen då det kom en långtradare från vänster. Han påstod också att han tittade på trafiksignalen och såg att det var rött för korsande trafik. Efter långtradaren passerade Åsa mot rött ljus, hävdade polismannen. Han påstod också att han stod med polisbilen i det vänstra av de två körfälten för färd rakt fram (ungefär vid C), inte i det högra körfältet som Åsa hävdade.
Polismannen glömde dock en väsentlig detalj: Det enda trafikljus för korsande trafik som polismannen kunde ha haft en teoretisk möjlighet att se var detta (vid pilen).

Trafikljus
(Fotot taget från Råbyvägen)

"Ja, men han sa ju att han hade kört ut flera meter i korsningen. Då kan han väl ha sett ljuset?", kanske någon tänker. Jo, han påstod det. Men strax innan hade han vittnat om att lastbilen kom i det högra körfältet. Det var plötsligt något som inte stämde:Polismannen hade kört in flera meter i korsning, sedan kom en långtradare i höger körfält på E 4. Eftersom körfältet bara är ca 2,5 meter brett skulle polismannen ha krockat med lastbilen om det gått till som han påstod.

Polismannen blev nu mycket irriterad då jag som Åsas försvarare försökte få polismannen att förklara sig. Han svarade ilsket: "Om du säger att jag måste ha blivit påkörd av långtradaren så blev jag väl det!" Att han talade under ed verkade varken han eller tingsnotarien bry sig om. I vart fall ingrep hon inte. Istället uppträdde hon påtagligt snorkigt mot mig och Åsa. Hon visade t.o.m. öppet sitt ogillande genom att sucka högljutt, smacka med munnen och göra grimaser. Det var tydligt att hon var beredd att fälla min klient trots att jag visade foton från platsen och det var uppenbart att polismannen var vårdslös med sanningen. Därför begärde jag att rätten skulle hålla syn, som det heter. Det innebär att alla, åklagaren, nämndemännen m.fl. åker ut till platsen. Efter fem minuters enskild överläggningen kom dock rätten fram till att syn var obehövlig med hänvisning till att förhållandena på platsen framgick av mina foton.

"Är det inte väl magstarkt att antyda att polismannen ljög? Han kanske trots allt befann sig långt ut i korsningen och såg trafiksignalen", kanske någon envist skulle hävda. Ok, här är en bild som är tagen med kraftigt vidvinkelobjektiv (varför avståndet till korsningens mitt ser längre ut än vad det i själva verket var) i riktning mot signalen från en position flera meter in på den sydgående körbanan.

Översikt korsningen

Döm själv hur säkra iakttagelser polismannen kan ha gjort.

Närbild trafikljusNärbild kåpor
(Bild till vänster är en delförstoring av bilden ovan. Bild till höger är en tydligare bild men tagen från en punkt längre in på Råbyvägen. Lägg märke till de väl täckande kåporna.)

Det bör också påminnas om att Åsa med bestämdhet hävdade att det inte fanns någon polisbil inne i korsningen när hon passerade, däremot en som stod i det högra körfältet för högersväng ut på E4. "Men varför ska man tro på Åsa?" Nej, det är ju riktigt eftersom hon, till skillnad mot polismannen, inte har någon sanningsplikt. Men om man som domare bara får fälla om det är ställt utom varje rimligt tvivel att Åsa körde mot rött måste man rimligen fråga sig om polismannens uppgifter (att han såg ljuset tydligt, att han kört in flera meter i korsningen då det kom en långtradare från vänster, etc.) är tillförlitliga. Man kan också fråga sig om det är troligt att Åsa skulle ha kört mot rött när det stannat en polisbil mitt i korsningen. Hursomhelst, kan polismannens uppgifter anses vara helt tillförlitliga ska Åsa fällas. Känner man däremot minsta tvekan rörande polismannens uppgifter och hans möjligheter att ha kunnat gjort de påstådda iakttagelserna, ja då ska Åsa frikännas. Så enkelt är det.

Hur tror du att det gick? Döm först själv!
Sedan kan du titta i "facit".

Ingemar Jeanlo
1997-09-30

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02