Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt

"FACIT"

Tingsrätten var oenig. Den snorkiga tingsnotarien ville döma Åsa.
(Notariens skiljaktiga mening)

Notarien ansåg att polismannen gjort ett trovärdigt intryck och att det inte fanns någon anledning att betvivla hans uppgift om att han sett trafiksignalen tydligt. Till på köpet ansåg notarien att mina foton styrkte polismannens uppgifter. Det står i princip notarien fritt att värdera bevisningen som hon vill. Visst! Men en sak kan man definitivt anmärka på:
Hon påstår att även om primärsignalen (vid D) inte visade rött när Åsa passerade så gjorde Åsa sig ändå skyldig till en rödljuskörning eftersom sekundärsignalen visade rött när hon senare passerade denna. Detta resonemang är enligt rättspraxis direkt felaktigt. Man har självfallet inte rätt att köra in i en korsning mot rött men man har definitivt rätt att lämna korsningen mot en sekundärsignal som visar rött ljus. Dock har man i ett sådant fall skyldighet att lämna företräde åt trafik på korsande väg som fått grönt ljus.

De tre nämndemännen kände tydligen till detta. De frikände Åsa (eftersom de var i majoritet) med hänvisning till bland annat följande. (Tingsrättsdomen)

1. Polismannen kan inte ha sett om Åsa hade rött ljus när hon körde in i korsningen.
2. Även om sekundärsignalen visade rött när Åsa befann sig i korsningen var det inte olagligt att passera signalen.
3. Det fanns överhuvudtaget ingen bevisning om vad primärsignalerna visade för färg när Åsa passerade dessa.

Som försvarare blir man naturligtvis glad över en frikännande dom men förskräckt (men inte förvånad) över att det finns domare som tillåts bete sig illa i rättssalen, lita blint på vittnen och, inte minst, domare som inte sätter sig in i lagstiftning och rättspraxis rörande det enskilda fallet.
Särskilt upprörande är det när det - som är fallet med de flesta typer av trafikmål – är förhållandevis svårt för den enskilde att få prövningstillstånd i hovrätten. (Däremot verkar det vara lättare för åklagare att få prövningstillstånd då åtal ogillats av tingsrätten.)
Tingsrättens dom överklagades inte av åklagaren, vilket möjligen kan tolkas som att inte heller åklagaren, i vart fall inte efter att han fått hela händelseförloppet klart för sig, helt delade tingsnotariens uppfattning.

Eftersom det enligt min bestämda uppfattning fanns välgrundad anledning misstänka att polismannen inte kunde ha gjort de iakttagelser han påstod sig ha gjort, i vart fall inte på det sätt han beskrev i sitt vittnesmål, anmälda jag det hela till åklagare. Åklagaren ansåg sig dock kunna veta,, utan att ens utreda saken närmare, att polismannen inte gjort sig skyldig till menedsbrott eller liknande. Hur åklagaren kunde komma till den slutsatsen utan att ens t.ex. låta förhöra polismannens kollega om händelseförloppet, är för mig obegripligt - men inte förvånande. Vid dylika prövningar där den misstänkte råkar vara polisman, tycker jag mig se tendenser till att många åklagare är väl subjektiva i sina bedömningar, genom att snarare utgå från den misstänktes yrke än vad som rent objektivt framkommit i det enskilda fallet. För att inleda förundersökning krävs det endast att det finns anledning anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats. Mened, eller den lindrigare formen, ovarsam utsaga, är båda brott som hör under allmänt åtal och "anledning anta" att polismannens berättelse i vissa delar inte kunde stämma med verkligheten fanns det ju bevisligen: till och med tingsrätten konstaterar ju uttryckligen i sin dom att polismannen inte kan ha gjort de iakttagelser han vill påstå att han gjorde. "Vill man så kan man" är ett slitet uttryck, men vad gäller åklagare som prövar misstankar mot polismän så stämmer uttrycket inte alltid in.

Åklagarens avskrivningsbeslut

Ingemar Jeanlo
1997-09-30

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02