Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
RADARSå går en radarmätning till. RPS föreskrifter om hastighetsövervakning med radar. (PDF-fil)

RADAR

Radarmätning

Polisen har bedrivit hastighetsövervakning med radar under flera decennier. Sedan lasern började användas har den traditionella radarövervakningen minskat betydligt eftersom radarn är mer omständlig att använda. Vid sådan användning kan radarn bara, på grund av dess korta mätavstånd, användas på platser med mät- och stopplats skilda från varandra, medan mätning med laser kan ske från kombinerad mät- och stopplats. Numera används dock radarn även vid automatisk hastighetsövervakning, vilken kräver små personella resurser vid själva övervakningen men inte sällan betydande administrativa resurser för lagföring av fordonsföraren.

Anses vara bra komplement till lasern i vissa fall
Radarn är fortfarande ett bra komplement till lasern, särskilt inom tättbebyggt område där förhållandena inte medger annat än mycket korta mätavstånd. I takt med den tekniska utvecklingen har radarutrustningen förbättrats. Det gäller inte minst mätnoggrannheten. Äldre modeller av radarhastighetsmätare var mindre tillförlitliga och kunde till och med med lätthet manipuleras. Den radarutrustning som används idag togs i bruk i början av 1990-talet. Den är tillförlitlig och går inte att manipulera. Liksom övrig utrustning som används vid hastighetsövervakning har radarn testats ingående. Dess tillförlitlighet ifrågasätts i vart fall inte av domstolarna.

Två typer av förväxlingsrisk
Om någon frikänns beror det inte på radarhastighetsmätaren i sig utan på det sätt som den använts. De teoretiskt tänkbara felkällorna av teknisk natur är därför av litet, juridiskt intresse. I några få fall har misstänkta frikänts eller ärenden avskrivits sedan det upptäckts att radarutrustningen inte genomgått kontroll inom föreskrivet intervall, men vanligare grunder för frikännande domar är i stället de två olika slags förväxlingsrisker som kan uppkomma då radarn används. Den ena är att två bilar befunnit sig samtidigt inom radarns mätområde och domstolen därför anser det oklart vilket fordon som mätningen avsåg. Den andra förväxlingsrisken uppkommer då fordonet som registreras av radarn inte identifieras med tillräcklig grad av säkerhet vid mätningen, och det därför föreligger risk för att fel fordon stoppas. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrift får naturligtvis rapportering inte ske om det uppstår tveksamheter kring mätningen eller identifieringen, men graden av uppmärksamheten på sådana rättssäkerhetsbrister varierar av naturliga skäl mellan olika polismän. Den som inbillar sig att poliser aldrig gör fel är i mina ögon naiv.

Mätförfarandet i korthet
Då radarn registrerar ett fordon som kör för fort skrivs resultatet ut på en pappersremsa. Vanligtvis sker ingen bilddokumentation. I stället knyts fordonet till utskriften genom polismannens iakttagelser. Det sker genom att han följer fordonet med blicken då det kör in i mätzonen, det vill säga det avstånd från radarn som mätning sker (vanligtvis 20–40 meter).

Om det sker en utskrift just då fordonet passerar mätzonen, och dess uppskattade hastighet verkar motsvara resultatet, kan man vara säker på att det skett en korrekt mätning.

Som nämnts ovan kan det däremot bli problem om två fordon kör in i mätzonen samtidigt. Om det då bara blir en utskrift är det många gånger omöjligt att helt säkert veta vilket av fordonen som utskriften avser.

Snäll polis fick böter
Det föreskrivs också att det är den registrerade hastigheten som ska anges i rapporten. För några år sedan åtalades en polisman sedan han skrivit lägre hastigheter på bilisters bötesförelägganden jämfört med de hastigheter som registrerats av radarn. Polismannens välvilja kostade honom 6 000 kronor i böter. Man kan därför inte vid någon hastighetsövervakningsmetod, förutom den så kallade efterföljandemetoden, räkna med att genom vädjanden få polismannen att i rapporten ange en lägre hastighet än den uppmätta.

På resa efter biträde vid förhör hos polisen i Alingsås, februari 2004

Ingemar Jeanlo

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02