Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
POLISPILOT Varierande undanflykter.Polispiloten ej helt tillförlitlig. FAKTAHär kan du se en beskrivning av hur en mätning med polispilot går till. RPS föreskrifter om hastighetsövervakning med polispilot. RPS föreskrifter rörande hantering av video.EXEMPELHär är ett exempel på när rapportering inte borde ha skett och där polismannen intygade att förväxlingsrisk var utesluten. Lyckligtvis lyckades han inte övertyga tingsrättens domare. (Länk till Mygel & Korruption.)

POLISPILOT

Polisbil på påfart

Polispilot är den vardagliga benämningen på det som också kallas genomsnittshastighetsmätare. Den togs i bruk i början av 1980-talet och ersatte den så kallade traffipaxen. Polispiloten är, enkelt uttryckt, en liten dator med tidtagarur och distansmätare som sitter monterad i vissa polisbilar och på en del polismotorcyklar. Med polispiloten kan man fastställa ett fordons genomsnittliga hastighet på en viss sträcka (se faktasidan).

Generös "rabatt"
Några år efter det att polispiloten togs i bruk upptäcktes det att mätresultatet kunde påverkas genom rörelser i polisfordonets däck. Felvisningen uppkom bara i vissa situationer och var förhållandevis liten. Eftersom säkerhetsmarginalerna vid själva mätförfarandet gör att den uppmätta hastigheten alltid blir lägre än den verkliga så hade felvisningen i de flesta fall ingen praktisk – men däremot juridisk – betydelse. I avvaktan på mer ingående tester beslutades det att det från den uppmätta hastigheten skulle göras ett avdrag med 5 %. Testerna visade sedan att felvisningen i extrema situationer kunde uppgå till som mest drygt 2 %. Därför ändrades 5 %-avdraget till 3 %. Numera är polispiloterna modifierade och gör detta avdrag automatiskt. 3 %-avdraget, tillsammans med de ovan nämnda säkerhetsmarginalerna, gör att polispiloten i de flesta situationer ger det mest generösa avdraget av de hastighetsövervakningsmetoder som regleras genom Rikspolisstyrelsens föreskrifter.

Bra lagringsfunktion - som inte utnyttjas
Polispiloten kan lagra de mätningar som görs och, beroende på modell och hur instrumentet programmerats, kan även uppgifter om polisfordonets avstånd till mätobjektet vid mätstart respektive mätstopp lagras. Det finns dock, märkligt nog tycker jag, inget krav på att de lagrade uppgifterna ska sparas. De mätresultat som leder till rapport antecknas istället genom ett manuellt förfarande i ett särskilt protokoll. Lagringsfunktionen kommer mest till användning när polisen gör flera mätningar av samma fordon, kanske på vägavsnitt med olika hastighetsbegränsningar. När trafikanten sedan stoppas kan man ta fram mätresultatet för den högsta hastighetsöverträdelsen - eller lägsta om polismannen föredrar det.

Det är vanligt att fortkörare ber polismannen skriva en lägre hastighet än den registrerade, t.ex. för att undgå ett körkortsomhändertagande. Eftersom det enligt föreskrifterna är den uppmätta hastigheten som ska anges är det inte tillåtet för polismannen att skriva en annan hastighet än den uppmätta. Går polismannen trots allt med på en "nedskrivning" av hastigheten kan det vara ett tecken på att något inte står rätt till med mätningen, t.ex. att han gjort mätningen när han var på väg till föreskriven veckokalibreringen, och tidigare kalibrering ligger mer än sju dagar tillbaka i tiden. Men det kan naturligtvis vara så att han bara vill vara snäll, även om jag för min del har svårt att se vitsen med att som polisman, och utan någon personlig vinning, försätta sig i en situation där man riskerar åtal för tjänstefel.

Förväxlingsrisk - påverkas av polismannens godtycke
Under avsnitten med laser och radar har jag berört förväxlingsrisken. Vid mätning med polispilot är den generellt mindre och kan lätt elimineras eftersom det nästan undantagslöst är samma poliser som mäter och stoppar fordonet. I vissa fall kan man till och med släppa bilen ur sikte en stund, t.ex. efter en omkörning, sedan fordonets registreringsnummer eller annat unikt kännetecken har noterats.

En stor fördel - sett ur polisens synvinkel - med polispiloten är att den, till skillnad från vissa andra mätmetoder, går att använda även när sikten är nedsatt av nederbörd eller mörker. En annan fördel är att ett fordon kan följas en längre sträcka. På så sätt kan man få en bättre uppfattning om förarens trafikbeteende. Kanske var hans tendens att köra för fort högst tillfällig? Till polispilotens nackdelar hör den långa mätsträcka som krävs för ett godkänt resultat. På små lokalgator och korta 30-sträckor är det därför oftast omöjligt att göra någon korrekt hastighetsmätning med polispilot.

Video - borde vara obligatoriskt
I en del polisbilar är polispiloten ansluten till en videoutrustning. Tack vare denna har man upptäckt att det i några fall skett felmätningar, t.ex. genom att tidmätningen avslutats före den valda kontrollpunkten. Ett uppmärksammat fall var en känd journalist och författare som fick sitt körkort omhändertaget efter en fortkörning. Vid närmare granskning av videoinspelningen upptäcktes den felaktiga mätningen. Till journalistens stora glädje återlämnades körkortet. En ur rättssäkerhetssynpunkt osmaklig avart av hastighetsövervakning med polispilot är att polismän av effektivitetsiver har för långa avstånd mellan sig och mätobjektet när mätningen påbörjas. Särskilt frekvent är det i vissa län där man prioriterat övervakning på motorväg. Då ser man ibland exempel på att en hastighetsmätning startats med polisfordonet t.ex. stillastående långt upp på någon påfartsväg. Innan polismannen sedan hinner komma så nära att han kan avsluta genomsnittshastighetsmätningen och identifiera fordonet har detta försvunnit utom synhåll både en och kanske två gånger. Här föreligger rent objektivt risk för att fordon förväxlas mellan mätstart och stoppandet. Graden av risk varierar självfallet beroende på omständigheterna (mörker, trafikintensitet, antal av- och påfarter, m.m.), men bara det förhållandet att det inte kan uteslutas att risk för förväxling har skett, borde leda till att man avstår från att rapportera. Tyvärr krävs det ganska mycket civilkurage när poliserna efter en hetsig "jakt" i hög hastighet kommer ifatt det fordon man tror är det rätta, men objektivt sett inte med säkerhet kan veta är det rätta. Då är det snarare polismannens personlighet som blir avgörande för om rapportering sker - inte att Rikspolisstyrelsen föreskrivit att polismannen inte får rapportera om han känner sig det minsta tveksam.

Om rapportering sker i ett tveksamt fall kan man utgå ifrån att polismannen i rapporten intygar att förväxlingsrisk var utesluten (han kan ju rimligen inte, vare sig i rapport eller vid ett eventuellt senare vittnesförhör, medge att han var lite osäker men ändå rapporterade). Bilisten kan därmed räkna med att bli fälld, såvida han inte kan motbevisa polismannens påstående.

Ingemar Jeanlo

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02