Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
EFTERFÖLJANDEVad som krävs för att domen ska bli fällande - fem punkter.

Mätmetod som accepterats av domstolarna

Vilken polispatrull som helst kan kontrollera en trafikants hastighet, utan tillgång till någon särskild utrustning för trafikövervakning. Det sker helt enkelt genom att poliserna följer efter fortköraren en kortare sträcka och läser av polisbilens hastighetsmätare. Mätmetoden, som brukar kallas efterföljande (ordet används också i andra polisiära sammanhang, som benämning på ren biljakt), är inte reglerad i några föreskrifter men har accepterats av domstolarna.

Efterföljande polisbil

Den används normalt inte som mätmetod vid vanlig trafikövervakning utan oftare som en nödlösning då man upptäcker en fortkörare vid rutinpatrullering. En vanlig situation är att en civil polisbil påbörjar ett efterföljande efter att ha blivit omkörd. Lika vanligt, framförallt under mörker, är det att fortköraren försent upptäcker att det fordon som kört ifatt honom, och nu följer efter, är en polisbil.

Regler och särskild utbildning saknas
Eftersom efterföljande inte är reglerat i några föreskrifter finns det, till skillnad från vid radar- och laserövervakning, inga fastställda krav på hur mätningen ska gå till. Polismannen behöver heller ingen särskild utbildning för att använda sig av mätmetoden. I brist på regler blir det, om trafikanten förnekar fortkörningen, ytterst en fråga för domstolen att i varje enskilt fall avgöra om hastighetsmätningen kan läggas till grund för en fällande dom. Därför blir konsekvensen att domstolarna frikänner i större utsträckning än vad som är fallet med de mätmetoder som regleras genom Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Det är också vanligt att domstolen, även om den inte frikänner helt, ändå reducerar den hastighet som angivits i polisrapporten. Anledningen kan vara att rapporten inte ger en klar eller komplett bild över händelseförloppet. Även om rapporten är bra formulerad kanske domstolen finner att mätningen inte varit helt tillförlitlig. Sådana omständigheter som avståndet mellan polisbilen och det framförvarande fordonet, mätsträckans längd, siktförhållanden etc. kan påverka bedömningen (se faktarutan till vänster).

Oenhetlig rättstillämpning
Att mätmetoden, eller hastighetsuppskattningsmetoden som är en mer korrekt benämning, inte är reglerad genom föreskrifter, gör tyvärr att två i sak identiska fall kan bedömas helt olika av olika åklagare och domstolar. Det är naturligtvis inte bra ur rättvisesynpunkt. Vad som är än värre är att kvalitén på hastighetsuppskattningen variera väldigt mycket mellan olika polismän. En del har god kunskap om rättspraxis och är noggranna både vid genomförandet av uppskattningen och dokumentationen av den, medan andra polismäns åtgärder mera har karaktären av "höftningar" och i vissa extremfall rena gissningar, men där den dåligt underbyggda hastighetsuppskattningen skönmålas i rapporten och fås att framstå som en i förhållande till rättspraxis korrekt genomförd uppskattning.

Hastighetsmätarintyg och säkerhetsavdrag
Som bevisning brukar åklagaren åberopa bland annat ett så kallat hastighetsmätarintyg. Det är ett dokument som visar hur stor felvisning som polisbilens hastighetsmätare har.
Vid all hastighetsövervakning uppkommer, beroende på metod, olika stora säkerhetsavdrag. Vid efterföljande brukar man göra ett avdrag med åtminstone 10 km/h från den lägsta hastighet som hastighetsmätaren visat under någon del av mätsträckan. Om risken för felkällor bedöms som stor i det enskilda fallet kanske säkerhetsavdraget blir 15 eller 20 km/h. Ibland kan man se att det i polisrapporten finns tre hastigheter angivna: Den tillåtna (t.ex. ”90 km/h”), den uppmätta ("ej understigande 140 km/h") och den rapporterade (”130 km/h”).

Förbjudet "hota" den som nekar
Trots, eller kanske på grund av, att det inte finns några föreskrifter har Justitieombudmannen uttalat sig om hur säkerhetsavdraget ska användas. JO poängterar att det inte får uppstå någon förhandlings- eller utpressningsliknande situation mellan polisen och fortköraren. Det får alltså inte vara så att polisen anger en högre hastighet om trafikanten förnekar hastighetsöverträdelsen jämfört med om han erkänner och godtar ett bötesföreläggande, eller, vilket också tyvärr förekommer, hotar att omhänderta körkortet om fortköraren förnekar. Enligt JO är det de faktiska, objektiva omständigheterna vid mätförfarandet som ska vara avgörande för vilken hastighet som ska rapporteras, inte fortkörarens inställning till den påstådda hastighetsöverträdelsen (och självfallet heller inte hans attityd till polismannen).

Har du tillgång till t.ex. en mobiltelefon som kan spela in ljud så bör du i förebyggande syfte slå på denna så fort du stoppats av polisen. Det kanske låter överdrivet och väl cyniskt men jag har tyvärr haft alltför många frustrerade klienter som i efterhand inte blivit trodda av åklagare och domare när de hävdat att polismän både hotat och utpressat dem för att få en underskrift på ett bötesföreläggande. (Det är i Sverige tillåtet att spela in en konversation där man själv är den ende närvarande som känner till att inspelning sker.)

Vid efterföljande sker vanligtvis ingen dokumentation med hjälp av video eller liknande. I mer sällsynta fall kan polisen dock ta hjälp av den färdskrivare som finns i vissa fordon. Genom att kontrollera det så kallade diagrambladet går det att i efterhand ganska exakt fastställa fordonets hastighet på en viss vägsträcka. Om föraren förnekar fortkörningen har polisen rätt att beslagta diagrambladet. Då kan åklagaren använda detta som bevisning vid den kommande rättegången.

Februari 2004, på tjänsteresa i Småland.

Ingemar Jeanlo

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02