Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
HANDLÄGGNINGSRUTINER Ordningsbot eller rapport? BÖTESSYSTEMET Dagsböter eller penningböter?

HANDLÄGGNINGSRUTINER

Ordningsbot eller rapport?

När en polisman bestämmer sig för att beivra ett trafikbrott sker det vanligen genom att han bötfäller direkt med hjälp av så kallad ordningsbot. I den situationen blir polismannen vittne, åklagare och domare i en och samma person, vilket av naturliga skäl inte är den optimala situationen ur rättssäkerhetssynpunkt, milt uttryckt. Om den misstänkte godkänner boten, vilket vanligtvis sker genom underskrift på det så kallade ordningsbotsföreläggandet, finns mycket små möjligheter att ångra sig och få saken prövad av en opartisk instans. Huvudregeln är nämligen att en godkänd ordningsbot ska gälla som en lagakraftvunnen dom och endast få undanröjas om mycket speciella omständigheter föreligger. (Dessa omständigheter har jag utvecklat närmare i mitt examensarbete vid juristlinjen 1993, Ordningsboten och rättssäkerheten.) Det finns självfallet ingen skyldighet för den misstänkte att godkänna ett ordningsbotsföreläggande, även om en del mindre seriösa polismän gärna vill ge sken av det.

Strafföreläggande eller åtal

Om den misstänkte förnekar eller av annan anledning inte vill skriva under ordningsbotsföreläggandet, eller trafikförseelsen inte omfattas av ordningsbotssystemet, upprättar polismannen istället en rapport, vanligtvis kallad primärrapport. Primärrapporten skickas sedan till åklagaren som bedömer om det ska göras ett försök att få den misstänkte att godkänna ett strafföreläggande, om ärendet ska gå vidare till åtal eller om ärendet ska avskrivas. Ett strafföreläggande är endast ett erbjudande till den misstänkte att låta sig straffas på ett enklare sätt än via domstol. Man har som misstänkt självfallet ingen skyldighet att godkänna strafföreläggandet. Tillsammans med strafföreläggandet skickas information av vilken man kan få intrycket att man är skyldig att redovisa varför man inte vill godkänna strafföreläggandet, trots att man inte har någon sådan skyldighet och man i de flesta fall av processtaktiska skäl bör avstå från att argumentera med åklagaren, eftersom det riskerar leda till att åklagaren kompletterar sin bevisning.

Många är de som hoppfullt skrivit långa inlagor till åklagaren och varit övertygade om att ärendet ska läggs ner, men sedan snopet fått konstatera att åklagaren väckt åtal och täppt till de bevisbrister som den misstänkte godtroget påtalat och som han annars hade kunnat utnyttja i den kommande processen. Som försvarare är det frustrerande att ibland se exempel på att även advokater och andra försvarare spelar åklagare i händerna på detta sätt.

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02