Trafikjuristen Logga
Länkar | Översikt | Kontakt
Intervju med Ingemar Jeanlo Varför är inte Trafikjuristen medlem i advokatsamfundet? Personligt Bakgrund och livsmeritlista. Det började redan 1978 Min första riktiga kontakt med rättsväsendet fick jag när jag 16 år gammal körde om en polisbil med min motorcykel.Ordningsboten och rättssäkerhetenSom examensarbete på juristlnjen skrev jag 1994 en kritisk 20-poängsuppsats om rättssäkerhetsbristerna i ordningsbotssystemet.

Intervju med Ingemar Jeanlo

När fick du idén att starta Trafikjuristen?
– När exakt vet jag inte. Det var nog något som växte fram allteftersom jag började tröttna på polisyrket. Jag hittade någon broschyr om hur man startar eget och insåg att det var något som skulle passa mig. Det stod att man skulle vara riktigt bra på något unikt för att kunna lyckas. Jag funderade en del på det när det slog mig att jag var bättre på trafikjuridik än någon av mina chefer och även alla de åklagare och domare jag kommit i kontakt med. Inte i varje detalj naturligtvis. Jag hade kollegor som var mycket duktiga på farligt gods, andra som kunde allt om fordonsutrustningsbestämmelser, och någon som kunde rabbla alla regler kring taxiverksamhet som ett rinnande vatten. Men breddmässigt, straffrättsligt, om du förstår vad jag menar, var jag väldigt påläst och hade många udda rättsfall i huvudet som jag kunde plocka fram vid rätt tillfälle.

Ingemar porträtt 1

Exempelvis?
– Jag minns särskilt ett sådant fall. Jag var ensam ute och åkte videobil på E 4 söder om Stockholm. Plötsligt blev jag omkörd i hög fart av en bil som senare körde om ytterligare en bil genom att använda sig av vägrenen, eftersom omkörningsfilen var upptagen av en bilist som körde om i laglig hastighet. Jag rapporterade ynglingen, som det visade sig vara, för grov vårdslöshet i trafik eftersom jag mindes att jag läst om ett rättsfall som gällde en liknande omkörning på Ölandsbron. Eftersom jag förstod att åklagaren aldrig skulle åtala för grov vårdslöshet utan för normalgraden, letade jag upp rättsfallet och skickade med en kopia med rapporten.

– Åklagaren, Robert Näppi, berättade senare för mig att han i fikarummet nämnt för sina åklagarkollegor i Huddinge att han skulle åtala ynglingen för grov vårdslöshet. Då hade det visst skett någon form av vadslagning eller liknande där Näppi själv var den ende som trodde på fällande dom för grov vårdslöshet. Han vann i tingsrätten och fick till och med killen dömd till fängelse. Domen överklagades men även hovrätten gick på Näppis linje och fastställde domen. Det var kul för Näppi, inte minst med tanke på de övriga åklagarnas skepsis!

Har du skaffat dig många ovänner inom polisen?
– Det vet jag ärligt talat inte. De jag träffar på hälsar artigt och pratar gärna. Jag har ju dessutom en del poliser som klienter, så i vart fall bland den seriösa delen av poliskåren tror jag inte det är några hard feelings. Men det klart, de jag på klients uppdrag anmält och som fått JO-kritik eller blivit dömda kanske inte har så lätt att hålla isär sak och person.

– Jag minns särskilt en sådan knäppgök. Han var åklagarens vittne i ett lasermål och jag pressade honom ganska hårt eftersom han klantat till mätningen rejält, vilket jag ville utnyttja till min klients fördel. Efter att förhandlingen var klar hade jag stannat med min bil vid ett rödljus. Då körde polismannen upp bredvid, stannade fast han hade grönt och gjorde fula grimaser åt mig. Det var udda! Hans ursäkt kanske är att han var sjuk den dagen myndigheten hade etikutbildning. (Skratt!)

Varför har du valt att inte vara med i Advokatsamfundet?
– Varför skulle jag vara det, höll jag på att säga. Huvudregeln är att bara advokater får förordnas som offentliga försvarare. Är man som jag specialiserad inom ett särskilt område är det som regel inga problem med att bli förordnad om klienten begär det. Jag har ännu inte funnit någon anledning att kosta på mig den höga årsavgiften till samfundet, men det är möjligt att jag får skäl att ändra uppfattning och ansöker om medlemskap. Man ska inte sticka under stol med att advokattiteln är en viss form av kvalitetsstämpel. Å andra sidan tror jag de vunna målen på hemsidan är en nog så god kvalitetsstämpel för presumtiva klienter. Advokattiteln säger ju inget om att man är duktig inom ett visst område, mera att man är redbar som det heter.

Ingemar porträtt 2

Finns det någon typ av försvararjobb inom ditt specialistområde som du inte åtar dig?
– Nej, jag tycker inte man kan säga att man inte tar en viss typ av uppdrag. Jag förvarar ju inte brottet som personen påstås ha begått utan personen i sig i hans egenskap av misstänkt och tilltalad. Däremot skulle jag självfallet tacka nej till ett uppdrag att försvara en som är misstänkt för att t.ex. ha kört på en bekant eller släkting till mig. Jag tycker man bör undvika sådana situationer där man kan hamna i en intressekonflikt.

Blir det då inte problem när poliser som du tidigare jobbat med ska vittna?
– Nej, det tycker jag inte. Jag är tillräckligt professionell för att kunna gå hårt åt dem utan att känna medlidande. Ser jag eller misstänker jag dessutom att de klantat till det på ett eller annat sätt, ja då kan jag inte se annat än att de själva får ta konsekvenserna av det. Jag kan så att säga inte undvika att ställa en känslig fråga eller göra en anmälan för min klients räkning bara därför att jag jobbat med personen en gång i tiden. Det får de respektera och det gör nog de flesta. De kan spelets regler. Men respekterar de inte det så spelar det inte mig någon roll.

Hur ser drömärendet ut?
– Drömärende vet jag inte om jag har något. Ärenden där det finns konkret bevisning mot polisens version gillar jag dock. Dels eftersom det finns goda chanser att vinna målet, dels goda chanser att få upp ögonen hos tingsrättsledamöterna att poliser ljuger lika frisk som alla andra människor. Det gagnar efterföljande mål där det inte går konkret att bevisa att polismannen skarvar men där mycket talar för att det är så. Jag ser en intressant tid komma med den nya tekniken. När var och en har mobiltelefoner som det går att spela in både ljud och bild på är jag övertygad om att det dyker upp ärenden där konsekvensen blir att dåliga poliser får inre tjänst eller avskedas.

Vad tänker du på konkret?
– Ja, till exempel det som tyvärr är så vanligt men som sällan går att bevisa, när poliser på olika sätt hotar eller vilseleder för att förmå trafikanter att skriva på bötesförelägganden.

Vad var den egentliga orsaken till att du slutade som polis?
– I grunden det katastrofala ledarskapet inom svensk polis. Jag har inte på någon arbetsplats träffat så många totalt olämpliga chefer. Där fanns personer med närmast psykopatiska drag och mängder med sådana som saknade i princip varje grundläggande drag som krävs för att vara en god ledare. Antingen detaljstyrdes verksamheten uppifrån med allahanda fantasifulla statistikmetoder som rättesnöre, så att duktiga poliser med initiativkraft och framåtanda tappade sugen totalt och slutade, eller också var det ingen kontroll alls med följd att mer eller mindre allvarliga missförhållanden slog rot och kunde pågå utan att någon ingrep.

Vad var det för typ av missförhållanden?
– Det var allt möjligt. När jag tillfälligt var handledare för en grupp polisaspiranter från en annan enhet än trafikpolisen, berättade de hur ett turlag på enheten tillämpade någon form av nollningsritual som gick ut på att äldre kollegor passade på att urinera på de nyanställda polisaspiranterna när de duschade efter fysträningen. Jag kontaktade polismyndighetens personalvårdssektion för att någon i chefsställning utanför enheten skulle ta tag i det, men fick ingen respons. Efter upprepade telefonsamtal till personalvårdsenheten fick jag till slut någon form av god-dag-yxskaft-svar där jag ombads kontakta min egen chef och berätta. Det var uppenbart att man från ansvarigt håll inte ville eller orkade ta tag i problemet. Så fungerar arbetsplatser där det saknas goda ledare på olika nivåer. Senare fick jag från fackligt håll information om att polisaspiranter också klagat på att äldre kollegor gjort blindavfyringar med sina tjänstevapen i tinningarna på aspiranterna. Det var naturligtvis ett synnerligen dåligt sätt att skämta och borde lett till kraftfulla insatser mot de ansvariga, men trots att facket kände till det hela så hände inget.

Ingemar porträtt 3

– Tyvärr tror jag inte det har blivit mycket bättre. Dåliga chefer rekryterar jämlikar och upplever sin egen existens hotad om någon har idéer om hur verksamheten skulle kunna förbättras eller om någon försöker påpeka att det föreligger missförhållanden. Jag har sett en del krampaktiga försök med etikkurser och annat inom polisen. Det är väl i och för sig bra. Problemet är bara att missförhållanden ofta har sin grogrund i dåligt ledarskap, vilket man som sagt är minst sagt dålig på att åtgärda inom polisen. Då genomför man istället resurskrävande etikkurser och slår sig för bröstet och kan utåt, mot bland annat media, stolt säga att man tar eventuella problem på allvar. Nonsens! God etik skapas i ett arbetslag där ledarskapet är gott och arbetstagarna trivs. Det blir så att säga en självsanering och uppfostring av varandra. Det har jag sett exempel på i arbetslag som jag arbetat i.

– En annan viktig del är utredning av brottsmisstankar mot poliser. Den fungerar möjligen när det gäller grövre brott, men mindre allvarliga brott, som kan vara en nog så allvarlig grogrund för dålig moral och korruption, tas inte på allvar. De åklagare som beslutar i dessa ärenden är tyvärr alltför mycket "kompis" med poliserna som de har att granska. Det har jag tidigare sett flera exempel på från mindre orter i ärenden som jag haft. Nu har man ju infört en särskild myndighet som ska utreda polismål. En förutsättning för att myndigheten ska fungera fullt ut är dock att man inte bara organiserar om utan att de åklagare som ska leda förundersökningarna mot poliserna verkligen är motiverade att utreda påstådda brott som poliser misstänks för. Det räcker inte med att man inrättat en särskild myndighet. Man måste plocka bort de "gamla" polisvänliga åklagare som fortfarande finns kvar, i samma roll men nu i den nya myndigheten. Dessa åklagare ser gärna mellan fingrarna vid många lindrigare typer av brott och skriver gärna av ett ärende med den intetsägande motiveringen att det "inte finns anledning anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats", trots att anmälan innehåller konkreta uppgifter som kan grunda en misstanke om t.ex. tjänstefel eller ett trafikbrott. På detta sätt legitimeras i viss mån "vardagskorruptionen" inom poliskåren.

Ingemar porträtt

Du lär ha haft ett ovanligt yrke, hajmatare, berätta!
– Det var i mitten av 80-talet som jag var så urbota trött på hierarkin inom polisen. Vi var unga poliser som ville ut och jobba men tvingades istället sitta i receptioner och arrester. De äldre däremot åkte radiobil, eller rättare sagt hade till uppdrag att åka radiobil. En stor del av tiden gick dock åt att spela kort och sova på nattpassen.

– Då tröttnade jag, tog tjänstledigt drygt ett år sammanlagt, och stack till USA och tog flygcertifikat och for sedan till Australien. I Australien fick jag kontakt med några svenskar som tipsade om att svenskar var uppskattade arbetstagare hos Seaworld Australia, en kombinerad djur- och nöjespark på Guldkusten söder om Brisbane. Jag sökte och fick jobb. Efter en tid behövde dykarna i den så kallade hajshowen hjälp. Det var en jättelik bassäng med en genomskinlig vägg stor som en bioduk. I bassängen fanns diverse hajar, de största var grå sandhaj på en sådär tre meter ungefär. De såg otäcka ut med sina stora vassa tänder men var bara farliga om man råkade få in handen i munnen på dem samtidigt som de högg efter betet. Man dök med utrustning från 1600-talet och framåt och utförde konster och hajmatning ackompanjerat med musik och ljus.

– Efter att några veckor ha hjälp till med luftslangar till tungdykaren, sänka ner vattenskotern till den moderna dykaren med mera, så fick jag erbjudande om att delta som dykare. Jag hade cert sedan lumpen och jobbet innebar en rejäl löneökning i form av risktillägg. Så det var bara att slå till. Mina föräldrar fick en smärre chock när jag skickade hem de första bilderna och berättade att jag bytt jobb. Det var dock inte så farligt. En kille blev visserligen rejält biten i handen medan jag var där och det mest dramatiska jag råkade ut för var vår ettriga gråa revhaj "Hardy" som plötsligt kom farande mot mig och högg vilt om dykartubens regulator. Förmodligen var han hungrig och högg efter det som blänkte som fisk.

Västervik april 2005

Av: Camilla Lundgren

© Copyright Trafikjuristen 1996-2015 | Om webbplatsen | Ansvarig utgivare och tillhandahållare: Ingemar Jeanlo| Sidan uppdaterad: 2015-08-02